Visa lite jäkla anamma

Imorgon är det matteprov och det är inte på kartan för mig att försöka göra det. Saknar allt vad motivation heter. Mamma och pappa har försökt övertala mig med olika argument, vissa tänkvärda, vissa totalt idiotiska och löjliga. Pappa frågade mig vad jag ville läsa sen till, och jag sa att jag har funderat på att bli förskolelärare. Skulle passat mig tror jag och då räcker det med att ha läst matte B för att komma in på högskolan. Men  vi får se vad jag gör. Min faster är mattelärare och pappa kräver att jag pratar med henne först. Han tycker att jag ska visa lika "jäkla anamma", vilket jag inte har.

Grejjen är den att jag ser inte mig själv som någon dålig och dum person. Jag har alltid varit bland de bästa i det mesta och nu när man helt plötsligt inte är det längre så blir jag helt knäckt och känner mig misslyckad. Jag känner ingen ambition över det. Egentligen har jag väl ingen direkt jätteambition på något annat heller. I alla fall inte i liks stor utsträckning som mina vänner (talar då inom musikvärlden). Jo, jag är väldigt mån om att få mitt körkort och det går ju bra det. Sen att vara au pair. Men som mamma/pappa sa innan. Jag har slutat med mycket och är för rädd/uttråkad/lat/ledsen för att ta an mig någon utmaning. Det är så mycket bara.

Jag har alltid varit en person som får bra betyg utan att behöva jobba, och nu när jag inte får något bra betyg av att inte jobba så blir det svårt att förvalta sin lediga tid till diverse studier, läxor och krav från andra.

Ni som tror att skolan är en lätt sak (särskilt estet har ju dåligt rykte) kan bara ta sig i arslet och själv försöka sig på det och se hur jävla lätt det är. Roligt är det absolut! Med alla vänner, gemenskap, studenten och särskilt min linje får vara med om så mycket roligt, men pluggande är inte lätt, det må jag säga.!

bild av mig från mattelektion i tvåan