Sitter här i väntan på att klockan ska gå fortare (ovanligt en fredagskväll faktiskt) så att jag kan köra iväg och hämta syster i Ängelholm. För att underhålla mig så satt jag och googlade lite på kryssningar och kom fram till en flashbacktråd som jag ville skriva i. Jag registrerade mig som medlem men de fjantarna har bestämt att jag inte får skriva förrens tre dagar efter jag registrerat mig, så dumt.
I alla fall så satt jag och kollade runt på lite andra trådar också och läste på en som handlade om hur en mamma ska ställa sig inför att sin son inte vill bjuda alla i klassen på kalas och att läraren hade skällt på mamman på grund av detta. Inbjudningarna hade skett utanför skolan och därför ansåg merparten av forums-deltagarna att mamman i fråga skulle ge blanka fan i vad läraren säger och låta hennes son bjuda vem han ville. Jag kunde ändå hålla med om det, fram till jag fick en kall känsla i huvudet och minnen jag sedan länge förträngt poppade upp. Minnet av att jag två gånger under min barndom inte blev bjuden till kalas. Ena gången var det bara jag och andra var det jag och en till (som då var min bästa vän). Minnet av hur ont det faktiskt gjorde, att jag grät, och hur illa det faktiskt har påverkat mig i vissa avseenden. Rädslan över att bli bortglömd finns hos mig och även om det inte är mycket längre, så finns den där långt inne. Det var mycket värre förut, inte vilja missa något och så. Numera så har jag kommit ifrån det, det är inte hela världen. Men när man är 8 år och osäker på sig själv, då var det hela världen. Ingen förtjänar att bli bortvald och mobbad på det sättet när man är så liten. Även om de människorna som var med då är hur bra och goa som helst nu för tiden, så kommer jag alltid ha en liten snevriden bild av dem. De kommer alltid vara dem som var en grundläggande orsak till dåligt självförtroende i framför allt mellan- och början på högstadiet och ibland så får jag en känsla av att vilja "bevisa" något för dem, så att de ser att jag inte har dåligt självförtroende längre. Sen kommer jag på att det inte spelar någon roll och att de inte bryr sig, och det borde inte jag heller göra. Så därför låter jag bli.
Självpsykologi när den är som bäst? Ramla över ett förträngt barndomsminne och POOF så har man förstått lite mer om sig själv. Men fan jag har sån lust att skriva ett tillägg i tråden och skriva det, så kan jag inte. Riktigt frustrerande. Därför fick jag skriva av mig på bloggen lite istället!
I alla fall så satt jag och kollade runt på lite andra trådar också och läste på en som handlade om hur en mamma ska ställa sig inför att sin son inte vill bjuda alla i klassen på kalas och att läraren hade skällt på mamman på grund av detta. Inbjudningarna hade skett utanför skolan och därför ansåg merparten av forums-deltagarna att mamman i fråga skulle ge blanka fan i vad läraren säger och låta hennes son bjuda vem han ville. Jag kunde ändå hålla med om det, fram till jag fick en kall känsla i huvudet och minnen jag sedan länge förträngt poppade upp. Minnet av att jag två gånger under min barndom inte blev bjuden till kalas. Ena gången var det bara jag och andra var det jag och en till (som då var min bästa vän). Minnet av hur ont det faktiskt gjorde, att jag grät, och hur illa det faktiskt har påverkat mig i vissa avseenden. Rädslan över att bli bortglömd finns hos mig och även om det inte är mycket längre, så finns den där långt inne. Det var mycket värre förut, inte vilja missa något och så. Numera så har jag kommit ifrån det, det är inte hela världen. Men när man är 8 år och osäker på sig själv, då var det hela världen. Ingen förtjänar att bli bortvald och mobbad på det sättet när man är så liten. Även om de människorna som var med då är hur bra och goa som helst nu för tiden, så kommer jag alltid ha en liten snevriden bild av dem. De kommer alltid vara dem som var en grundläggande orsak till dåligt självförtroende i framför allt mellan- och början på högstadiet och ibland så får jag en känsla av att vilja "bevisa" något för dem, så att de ser att jag inte har dåligt självförtroende längre. Sen kommer jag på att det inte spelar någon roll och att de inte bryr sig, och det borde inte jag heller göra. Så därför låter jag bli.
Självpsykologi när den är som bäst? Ramla över ett förträngt barndomsminne och POOF så har man förstått lite mer om sig själv. Men fan jag har sån lust att skriva ett tillägg i tråden och skriva det, så kan jag inte. Riktigt frustrerande. Därför fick jag skriva av mig på bloggen lite istället!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar