Då var det slut…
Att lämna Alpe d'Huez kändes konstigt. När bussen lämnade hotellet och jag såg mina kollegor, vissa med smink som rann nedför kinderna, stå i dörren och vinka av oss 5 som åkte, då skar det i hjärtat. Jag har spenderat vartenda stund med de där människorna i fyra månader och vi blev som familj. Jag lyckades hålla tårarna tillbaka, men det var inte lätt. När vi körde ner för berget så kollade jag upp på byn som varit mitt hem den senaste tiden och tänkte tillbaka på alla minnen med sorgblandad glädje.
Fan, jag har haft det bra ändå. Jobbet blev ju inte riktigt som tänkt, och jag har inte åkt alls så mycket skidor som jag planerat - men allt som allt har jag haft en fantastisk säsong. Att bli en så stark grupp med alla andra var så underbart, ingenting jag känt i någon grupp förut. Trots våra olikheter och skilda bakgrunder så blev vi så starka tillsammans. Vi hade våra sämre stunder, som alla har, men vi hade alltid varandra ändå. Vissa ifrån personalen ska ner till Korsika och jobba i sommar, och jag måste komma och hälsa på dem känner jag. Så det är inte ett evigt farväl med de flesta, vilket lindrar smärtan.
När jag landade på landvetter stod mor, far och lilla Lowe och väntade på mig. Dem har jag ju också saknat otroligt mycket under säsongens gång och att få krama om dem igen kändes skönt. Men sedan skulle jag krama om Matti, min roomie och vapendragare som jag följdes åt under hela resan. Det var hårt, men vi ses snart igen. Det är inte långt till Göteborg, och då ska vi även se till att träffa Max igen och återförena vår trio.
Till alla på le petit prince.
Tack för alla dagar i backen. Tack för alla galna utgångar. Tack för all god p-mat. Tack för alla skratt. Tack för alla jägertrains. Tack för alla interskämt. Tack för allt häng på terassen. Tack för all kärlek. Tack för säsongen. Tack för ALLT.
Jag älskar er.
(väldigt sentimental nu)
Att lämna Alpe d'Huez kändes konstigt. När bussen lämnade hotellet och jag såg mina kollegor, vissa med smink som rann nedför kinderna, stå i dörren och vinka av oss 5 som åkte, då skar det i hjärtat. Jag har spenderat vartenda stund med de där människorna i fyra månader och vi blev som familj. Jag lyckades hålla tårarna tillbaka, men det var inte lätt. När vi körde ner för berget så kollade jag upp på byn som varit mitt hem den senaste tiden och tänkte tillbaka på alla minnen med sorgblandad glädje.
Fan, jag har haft det bra ändå. Jobbet blev ju inte riktigt som tänkt, och jag har inte åkt alls så mycket skidor som jag planerat - men allt som allt har jag haft en fantastisk säsong. Att bli en så stark grupp med alla andra var så underbart, ingenting jag känt i någon grupp förut. Trots våra olikheter och skilda bakgrunder så blev vi så starka tillsammans. Vi hade våra sämre stunder, som alla har, men vi hade alltid varandra ändå. Vissa ifrån personalen ska ner till Korsika och jobba i sommar, och jag måste komma och hälsa på dem känner jag. Så det är inte ett evigt farväl med de flesta, vilket lindrar smärtan.
När jag landade på landvetter stod mor, far och lilla Lowe och väntade på mig. Dem har jag ju också saknat otroligt mycket under säsongens gång och att få krama om dem igen kändes skönt. Men sedan skulle jag krama om Matti, min roomie och vapendragare som jag följdes åt under hela resan. Det var hårt, men vi ses snart igen. Det är inte långt till Göteborg, och då ska vi även se till att träffa Max igen och återförena vår trio.
Till alla på le petit prince.
Tack för alla dagar i backen. Tack för alla galna utgångar. Tack för all god p-mat. Tack för alla skratt. Tack för alla jägertrains. Tack för alla interskämt. Tack för allt häng på terassen. Tack för all kärlek. Tack för säsongen. Tack för ALLT.
Jag älskar er.
(väldigt sentimental nu)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar