Jag är förkyld. Troligen på grund av något av mina dansbarn som bär med sig sina baskilusker vart de än går. Det bröt ut i söndags, och danslektionerna är lördag morgon. Coincidence? I don't think so.
Jag jobbar inte så särskilt mycket på o'Learys eller Wapnö längre, bara extra när de behöver hjälp och jag kan. Jag prioriterar just nu barn- och ungdomsförvaltningen där jag är inskriven som vikarie. Det betyder att jag får åka runt på olika skolor och prova på yrket. Det är mycket tacksamt för en blivande lärarstudent som tidigare hade svårigheter att avgöra om F-3 eller 4-6 är den rätta åldern. Nu har jag fattat beslutet 4-6 är där jag platsar bäst. Efter 2 dagar i en förskoleklass så drömmer jag nästan mardrömmar om att de ska ignorera mig lika mycket om 4 år då jag själv ska stå där som klassföreståndare och vinna respekt och intresse. Men intalar mig själv att det är bara för att jag är vikarie och har noll koll på dem som de ligger på golvet och brottas, helt oberörda av att jag 30 000 gånger tidigare försökt separera dem.
Hur som helst finns det fortfarande ett hål mellan dessa vikariat och extra knäck och mitt eget studentliv - nämligen sommarlovet. Vad ska jag göra? Är inte så sugen på att slita i restaurang igen så har sökt en del annat. Hade ju nästan klart sommarkneg på Biltemas lager, men efter några gropar i vägen så blev det inget med det. Just nu inväntar jag svar från två andra ställen, ett lagerjobb och ett butiksjobb, som jag varit på intervju för. Men än är det oklart vad jag ska göra. Ser mer fram emot att börja plugga till hösten, nu när jag äntligen kommit på vad som passar mig, än sommaren och dess ovissheten. Dock ska jag ju inte skrika hej än med tanke på att antagningsbeskeden från högskolorna fortfarande är månader framåt. Statistiken från tidigare intagningar ligger på min sida, men måste embraca möjligheten till avslag. Om jag inte blir antagen kommer jag gå under... Eller näää, troligtvis så kommer jag bli lack och sedan kommer jag hoppa på säsongsjobb någonstans igen. Men vi får hoppas att så inte blir fallet.
Som ni märker så är det jobb och studier som cirkulerar i min hjärna för tillfället. Ja, och samt faktumet att jag numera är innehavare av ett actic ÅRSKORT (smart Matilda) som blivit använt på tok för lite förhållandevis till inköpsdatumet. Tänker nog var och varannan dag att jag måste skärpa mig. Men inte just nu, jag är ju förkyld. När man är förkyld får man lov att äta glass i sängen efter man borstat tänderna - så resonerade jag i alla fall igår kväll.
Hoppas att allt är fint mer er (alla mina typ 2 läsare (hej mamma och pappa)), och att framtiden inte stressar er lika mycket som den stressar mig.
Ha det gott, du är flott.
Här ser ni: spel och vinkväll med Madde och Karin, konturer som jag lät tatueras på min världskarta, GBG tur där kvällen avslutades i överrasknings-snopp-party för syster som blev 18 år, innan-dans-selfie och lite amatör-jam med en mycket mer begåvad syster än vad jag är.
Känns hemskt att avsluta inlägget med denna bilden, men kände att jag måste skriva ett par rader om en väldigt tråkig händelse som inträffade för 3 1/2 vecka sen och som jag inte annonserat ut på några sociala medier fram tills nu. Vi var tvungna att säga hejdå till vår pälsbeklädda familjemedlem efter ett stort antal incidenter, särskilt det senaste året, som innehållit bett, nervöst beteende och oprovocerade attacker. Känner riktigt hemskt och tårar upp av att bara skriva om det nu. Det var ett tungt val som vi fattade och Lowe, som vi hade i ganska exakt 9 år, finns ej mer på jordelivet. Älskade byracka, saknar dig.
